Countdown Expired!

Varför rider du?

KvÀllen var kval men ridhuset erbjöd skugga och kÀnslan av mer luftighet Àn utsidan. Solen sken in genom lÄngsidans nÀt och fÀrgade hela ridhuset gyllene, trots att den bara belyste en begrÀnsad del av sanden. Vi var vÄra egna magiker i en guldvÀrld.

Tillsammans följde vi flödet, som ett osynligt spÄr som tog oss runt i en virvlande dans. Flödet ledde oss genom alla olika gÄngarter, högt tempo, lÄgt tempo, kraftfullhet och avslappning, fantastiskt vackra rörelser och lika vacker klumpighet. Takt och otakt. Mjukhet och stelhet. Vi fÀrdades inÄt genom oss sjÀlva, in till alltet. Vi fÀrdades utÄt tills vi nÄdde vÄr egen inre kÀrna. Den inre cirkeln som blev den yttre volten. Traven blev till passage och passagen öppnade en sjÀlslig passage till hjÀrtats lycka.

Varje gĂ„ng jag rider, pĂ„minns jag om varför jag rider. ”Att överlĂ€mna sig till nĂ„got större Ă€n en sjĂ€lv” Ă€r ett uttryck som bara blir ett uttryck om vi inte stannar upp och tar in vad det kan innehĂ„lla.
KĂ€nslan av att sjĂ€lv bli större och nĂ„ högre och djupare aspekter av allt det som Ă€r jag. KĂ€nslan av att skapa nĂ„got helt utan det mĂ€nskliga sprĂ„ket, tillsammans med en icke-mĂ€nniska. Som mĂ€nniska tar jag med mig det bĂ€sta jag har av mĂ€nsklighet, men jag lĂ€mnar Ă€ven mycket av mĂ€nniskan utanför. Även jag blir till viss del en icke-mĂ€nniska. Allt det i mig som inte Ă€r unikt för mĂ€nskligheten förstoras i stĂ€llet. Mycket av det som Ă€r unikt för mĂ€nskligheten förminskas och lĂ€ggs Ă„t sidan.
Jag rider Àven för att bli buren. BÄde av hÀsten och av sjÀlva flödet. Att slÀppa kontroll, ansvar och att allt hÀnger pÄ mig. Det Àr Vi. Det Àr alltid Vi.

En liten berÀttelse ur min vardag med hÀstarna. Kanske leder den till en insikt i dig sjÀlv om varför just du rider, eller inte rider, eller om nÄgot helt annat i livet?