Kvällen var kval men ridhuset erbjöd skugga och känslan av mer luftighet än utsidan. Solen sken in genom långsidans nät och färgade hela ridhuset gyllene, trots att den bara belyste en begränsad del av sanden. Vi var våra egna magiker i en guldvärld.
Tillsammans följde vi flödet, som ett osynligt spår som tog oss runt i en virvlande dans. Flödet ledde oss genom alla olika gångarter, högt tempo, lågt tempo, kraftfullhet och avslappning, fantastiskt vackra rörelser och lika vacker klumpighet. Takt och otakt. Mjukhet och stelhet. Vi färdades inåt genom oss själva, in till alltet. Vi färdades utåt tills vi nådde vår egen inre kärna. Den inre cirkeln som blev den yttre volten. Traven blev till passage och passagen öppnade en själslig passage till hjärtats lycka.
Varje gång jag rider, påminns jag om varför jag rider. ”Att överlämna sig till något större än en själv” är ett uttryck som bara blir ett uttryck om vi inte stannar upp och tar in vad det kan innehålla.
Känslan av att själv bli större och nå högre och djupare aspekter av allt det som är jag. Känslan av att skapa något helt utan det mänskliga språket, tillsammans med en icke-människa. Som människa tar jag med mig det bästa jag har av mänsklighet, men jag lämnar även mycket av människan utanför. Även jag blir till viss del en icke-människa. Allt det i mig som inte är unikt för mänskligheten förstoras i stället. Mycket av det som är unikt för mänskligheten förminskas och läggs åt sidan.
Jag rider även för att bli buren. Både av hästen och av själva flödet. Att släppa kontroll, ansvar och att allt hänger på mig. Det är Vi. Det är alltid Vi.
En liten berättelse ur min vardag med hästarna. Kanske leder den till en insikt i dig själv om varför just du rider, eller inte rider, eller om något helt annat i livet?
Varför rider du?
